Epic

Epic

Epic

Cafés Tobias Ivarsson skriver om äventyr och awesomeness.

Toppa skidformen – Topptur som träningsform

Topptur Åre Tobias Ivarsson Foto Alex Klun
Tobias Ivarsson  |  Publicerad 2014-12-13 08:30  |  Lästid: 5 minuter
Topptur Åre Tobias Ivarsson Foto Alex Klun

Tobias går på topptur i Åre – ett äventyr som är lika jobbigt som ljuvligt.

* * *

Jag blickar upp mot den snö­klädda toppen av berget framför mig. Tydligen ska jag ta mig dit upp för egen maskin. Utan lift. Jag sneglar ner på träningsklockans display som visar hur många kalorier jag har bränt. Noll. ”Det ska det bli ändring på”, tänker jag och öppnar ventilationen i grenen och under armarna på skalplaggen jag bär.

Jag befinner mig på Fröåtjärnen, Åre.

Målet för dagen är att gå på topptur. Jag har gått på tur en gång tidigare. Då gick vi inte hela vägen. Tog hjälp av liften för att komma upp en bit på berget.

Den här gången är det annorlunda.

Det här är topptur från grunden – och som träningsform. Skidguiden Philip Harlaut (storebror till Henrik som tappade byxorna i OS) ger oss instruktioner medan vi byter till skidor:

– Var noga när ni fäster stighudarna under skidorna. Se till så att ni inte får in snö mellan klistret och belägget under skidorna – för då kan de släppa.

Förra gången jag var på en topptur och gick med stighudar höll jag mig långt fram. Stort misstag. De som går i främre delen av ledet får spåra för alla bakom. Så denna gång håller jag mig längst bak i ledet.

Runt bröstet under kläderna har jag ett pulsband som mäter min (dåliga) dagsform. Jag har inte rört på mig på ett halvår. Då sprang jag Midnattsloppet i Stockholm och hade tränat hela sommaren. Klockan jag har runt handleden påpekar att jag borde ha rört mig lite mer, den liksom hintar om att man inte kan vila sig i form.

Klockan ger mig feedback på min puls, hur långt jag gått och hur många höjdmeter jag har betat av. För mycket kläder har jag på mig också, tydligen. Solen tittar fram och jag måste ta av mig några lager för att inte bli för varm. Kläder som är blöta av svett blir mycket kalla på vägen ner, eller om du stannar upp för länge.

Vi går en ganska enkel tur på ett par timmar som slutar strax nedanför Lillskutan. Väl uppe har vi ett fint åk ner mot baksidan av Björnen framför oss. Precis det är vad jag gått och sett fram emot på vägen upp. Belöningen man får på vägen ner.

Låren lyder inte på en gång. De är fortfarande lite trötta efter passet att gå upp. Men efter några svängar kommer jag in i åkningen. Då går det bättre. Med breda leenden stannar vi en bit ner och vilar oss en stund innan vi ska åka vidare.

Jag tar rygg på Philip Harlaut för att få lite utmaning. En följa John genom snö, mellan träd och över snövallar. Han svänger av och jag kan inte låta bli att dra på lite. Siktar rakt ner i fallinjen mellan de små fjällbjörkarna och får upp farten bra. Flyter lätt fram på nysnön som föll under natten. Vill inte sluta. Men insikten om att jag inte vet var jag ska får mig att stanna.

– Bra kört, hör jag Philip Harlaut ropa bakom mig.

Vi väntar in de andra och sen kör vi vidare genom skogen mot skotrarna. Joakim, Philips kollega, möter upp. Han har lagat renskav över öppen eld. Ett perfekt avslut på en underbar dag. Men jag vill ha mer.

 

Topptur Åre Tobias Ivarsson Foto Alex Klun

Halvvägs upp på det branta Musberget och låren skriker efter vila.

* * *

Andra dagen är det earlybird som gäller. Vi stiger upp okristligt tidigt och ger oss ut innan liftarna startat. Turen börjar med att vi går från Tott upp i pisten.

Det dröjer ett tag innan benen vaknar till liv. De är fortfarande lite trötta efter går­dagens tur och jag har hittat muskler som jag inte visste att jag hade.

När vi kommit upp en bit ser vi solen stiga i öster och vi svänger av ner i Susabäcken. Den följer vi till foten av Musberget. Där tar vi en paus och fyller på med välbehövlig energi.

Här sätts vi på prov.

Musberget är brant. Och vi ska upp för egen maskin. Vi sicksackar oss uppåt. Den där träningen som vi skulle få uppleva kommer nu som en käftsmäll. Kommer aldrig den där toppen snart? Är det inte meningen att vi ska klara av att åka ner också?

Inte tycks det bli flackare heller. Snart är det så brant att vi måste ta av oss skidorna och bära upp dem. När jag kommer över krönet är pulsen hög och svetten rinner i pannan.

Jag sätter mig ner för att vila lite och tittar ut över Åredalen. Tyst. Det är helt tyst. Jag tar några klunkar vatten och känner en inre frid. ”Tänk om alla människor kunde få uppleva detta”, hinner jag tänka innan mina dagdrömmar avbryts av Philip.

Han lämnar sina skidor bredvid mig och skuttar ner en bit i branten för att hjälpa några av de andra i gruppen. Karln verkar aldrig bli trött.

Gruppen delas upp på Musberget. Halva gruppen rundar ravinen, medan jag och några till fortsätter upp mot Lillskutan, 1 094 meter över havet. Den här gången går jag och Anders i täten i jämn takt.

Nu vill jag bara komma upp till toppen för att casha in min belöning. Minnet från i går, att blicka ut över orörd snö, har kommit tillbaka som en perfekt morot för den sista sträckan upp.

 

Topptur Åre Tobias Ivarsson Foto Alex Klun

Väl uppe på toppen väntar långa linjer med orörd offpist.

* * *


Väl uppe på toppen tar jag av mig skidorna. Skakar liv i benen som jag gjorde efter ett hårt träningspass när jag friidrottade för en massa år sen. Masserar låren och hoppas att de ska hålla hela vägen ner också.

När jag kikar över kanten och ser vad vi gått uppför känns min lilla massagerutin plötsligt onödig. Vyn av bred härlig offpist som smeks av den varma vårsolen ger mig den energi och glädje som krävs. Vi åker en och en.

Det är svinjobbigt och svinroligt samtidigt. Så som all träning ska vara. Det ska inte vara en plåga och något man tycker är trist. Benen håller hela vägen ner. Euforin i att än en gång få magisk åkning efter att gått upp som belöning tar oss ända ner till Fjällgården. Där möter de andra upp oss för en välbehövlig lunch.

Jag tittar ner på pulsklockan. 2 900 kalorier har jag gjort av med. Hur många hamburgare får jag äta då?

Jag bestämmer mig för att det får räcka med en. Men jag vill ha en stor cola till. Och en liten. Plus en efterrätt.

 

/Tobias

Dela på Facebook
Tweeta