Årets nyårslöfte? Kraftprovet att springa trailrunning på bergen runt Chamonix?

Snart är det dags att ge det där nyårslöftet om att komma igång med träningen. Varför inte anmäla sig till ett mäktigt kraftprov och springa trailrunning i Chamonix? Om du anmäler dig nu så hinner du träna fram till midsommar och vara i hyfsad form. Läs Magnus Ormestads rapport från sommarens lopp i Chamonix. På bilden ovan ser vi vinnaren av UTMB och CCC, Xavier Thevenard.

* * *

Den 22 december är dagen är som kortast, i Stockholm är dagen endast sex timmar och fyra minuter lång. Men för sex månader sedan var jag i Chamonix tillsammans med Asics över midsommar då solen bjöd på maximalt med timmar av dagsljus som möjligt.

Hur du än väljer att se på det så är Chamonix en huvudstad för allt som handlar om berg oavsett årstid och aktivitet. Vintertid dominerar extremåkning i branta korridorer, bestigningar på toppar som endast är tillgängliga några få dagar om året, filmsekvenser från fält med orörd pudersnö. Sommartid tar sig vandrare och klättrare tålmodigt upp för det slingrande nätverket av stigar och klätterleder. Över den blå himlen kryssar skärmflygare och i allt större skaror flockas löpare från hela världen för att springa vertikala kilometer och mäktiga kraftprov som Ultra Trail du Mont Blanc (UTMB) eller Courmayeur – Champex – Chamonix (CCC).

Det är därför helt naturligt att just detta område skulle bli skådeplatsen för Asics stora löpevent ”Outrun the Sun”. Idén började ta form hos Asics marknadschef redan ett år innan vi landade i ett soligt Chamonix och tidpunkten handlade inte bara om att locka oss svenskar från diverse traditionellt midsommarfirande i skog eller skärgård – midsommar är som bekant den längsta dagen på året och därför den bästa dagen att utmana solen i en tävling runt Europas högsta berg – Mont Blanc.

Rent konkret så var det upp till två olika lag att, i en extrem form av stafett runt Mont Blanc, starta vid soluppgång och sedan vara i mål innan den gått ned.

Asics presenterade två lag för denna utmaning; Team Enduro och Team Ultra-Trail. Team Enduro bestod av lite mer, i dessa sammanhang, ”vanliga” löpare som exempelvis Holly Rush som efter att ha sprungit kortare distanser på bana och asfalt en dag fick för sig att anmäla sig till ett marathon i Nepal och blev fast i löpskorna och stigarna sedan dess. Eller som katalanen Genis Zapater som växte upp i en by bredvid Kilian Jornet och som passionerat vill leva sitt liv i bergen, året runt.

I Team Ultra-Trail finner vi några av världens bästa ultralöpare; den japanska före detta soldaten Kota Araki, naturbegåvningen Xavier Thevenard som vunnit såväl CCC som UTMB på rekordtider och inte minst Sveriges, och en av världens, bästa löpare; Jonas Buud. Skillnaderna mellan lagen blir även antalet löpare – då utmaningen genomförs som en stafett inom varje lag tilldelas Team Enduro åtta löpare, och Team Ultra-Trail fyra löpare för att dela på distansen på dryga sexton mil för att runda Mont Blanc.

Vi är på plats två dagar innan start för att få träffa löparna, arrangörer och för att få bekanta oss med omgivningarna. Den första kvällen serveras det raclette – en stor bit ost som grillas tills den långsamt smälter över charkuterier, potatis och annan inte så lättsmält mat. Den stora klumpen med smält ost i magen gör sig påmind 06:30 morgonen efter då vi tas med på ett första löppass upp, upp, upp från byn längs med stigar, ca 500 höjdmeter innan vi vänder om och studsar ned mot frukosten med morgonsolen i ögonen.

Hela arrangemanget slussar in oss i Asics trailvärld; det japanska företaget vars namn kommer från det latinska ordspråket Anima Sana In Corpore Sano – en sund själ i en sund kropp. Själen och kroppen matas med fransk frukost, italiensk lunch, klarblå himmel och stigar som fostrat världens bästa löpare. Stigningen är brutal och hänsynslös. Det där hägrande krönet hundra meter framför dig som kan rädda dig i de svenska fjällen existerar inte. Du stiger oavbrutet och obönhörligt tills stigen, eller du, väljer att vika av. Hjärtat till designen för Asics trailserie är dock inte just Mont Blanc, utan Japans högsta berg – Mt Fuji, som har gått låna sitt namn till en hel serie produkter för trailrunning.

För mig är en av nycklarna till terränglöpning att springa lite som ett barn – med lättare och snabbare steg, att välja den där extra studsen på stenen framför dig för att steget hela tiden ska anpassa sig efter terrängen. Om man hamnar i det där slentriansläpet som asfalt kan få in dig i kommer du tids nog att sätta foten på fel sida om en rot och, i bästa fall, dekorera armbågar och knän med skrubbsår.

Lek eller inte, på midsommardagsmorgonen klockan 05:00 knatar vi genom ett stilla Chamonix för att komma till det stora torget där starten ska gå. Bord med nybakat croissanter och svart kaffe står uppdukat, högtalare med housemusik bygger upp stämningen inför dagen. Mitt på torget står den ikoniska statyn föreställande männen som genomförde den första bestigningen av Mont Blanc: Horace Benedict de Saussure och Jacques Balmat. De pekar bägge upp mot berget som tveklöst är dagens huvudperson.

En dag på jobbet för Morasonen Jonas Buud.

* * *

Exakt 05:41 då solen skickar de första strålarna över hustaken går starten och Kota Araki från Team Ultra-Trail och brasilianen Iazaldir från Team Enduro flyger fram över kullerstenarna. Bengaliska eldar lyser på bägge sidor av starten och publiken jublar. För löparna väntar två respektive fyra mils stenhård löpning. För mig väntar en fin frukostbuffé.

Solen har börjat steka ordentligt då vi efter frukost, ombytta i löparkläder hoppar in i bussar som tar oss över till Courmayeur på den italienska sidan av Mont Blanc. Innan lunch delas vi upp i tre olika grupper, beroende på snabbhet, och vi får ge oss ut på en löptur genom ett landskap som inte kan beskrivas bättre än ett kitschigt alpmotiv som hämtat från ett julaftonspussel på tusentals bitar, eller en Milkareklam från tidigt nittiotal. Himlen är kraftigt blå, gräset starkt grönt. Kossorna, givetvis med nästan fånigt pittoreska klockor runt deras halsar, stirrar lugnt på mig då jag försöker ta in dessa vyer som verkar som filtrerade genom Instagram. Pulsen hamrar på och mjölksyran fyller mina lår då jag pressar mig uppför stigen, samtidigt vet jag att Asicslöparna med lätthet flyger fram i samma dalgång, på väg mot växlingen i Courmayeur – vårt lunchställe.

Efter lunchbuffén börjar rapporterna komma in om de två löparna som är på väg: Xavier Thevenard från Team Ultra-Trail och Genis Zapater från Team Enduro. Utvilade och taggade står Jonas Buud redo att ta över efter Xavier och Sylvaine Cussot efter Genis.

Publik och press börjar skrika och volymen på musiken höjs när Xavier i högt tempo kommer in på växlingsstationen. Han har sprungit fyra mil längs med världens tuffaste stigar och efter mindre än en minut pratar han med pressen i normal samtalston. Han verkar inte ens andfådd. Jonas tar över lagets budkavel och försvinner ut ur byn.

När Team Enduros Genis kommer in, från en bakgata som ingen gissat då han sprungit fel inne i stan, berättar han en helt galen historia: då han sprungit sin etapp har han på en av de högre passen kommit ikapp en grupp turister som hade stannat och gestikulerade en bit bort på berget. Genis stannade upp för att kolla vad som hade hänt.

”De hade sett en get som verkade ha fastnat i ett staket ungefär hundra meter från stigen” sade Genis. För honom var det självklart att han skulle kolla upp vad som hänt, så han avvek från stigen trots att klockan för utmaningen tickade på. När han närmade sig den olycklige lille geten så ser han att geten trasslat in sig i ett staket som vintertid används för att avgränsa pisten, men som nu bara lagts ned i väntan på snö. Geten var stressad och rädd så det tar honom några minuter att lugna djuret så pass att han kunde lossa det intrasslade benet utan att riskera att skada den mer. Totalt tio minuter senare kunde Genis återuppta kampen mot solen.

Detta ringar in något viktigt med inte bara traillöpning utan även utövarna. Dagen innan berättade Genis, som även tävlar i skidalpinism, om en annan incident. Under en tävling förra vintern ledde Genis på vägen upp. Hans främsta rival låg precis bakom och resterande fältet låg långt bort. Det hade fallit några centimeter nysnö så Genis lade spår som killen bakom kunde glida mycket lättare i. På vägen ner får Genis problem med en bindning och han tvingas till ett längre stopp än väntat. Detta gör att killen bakom med lätthet hinner ikapp, men istället för att passera Genis och gå upp i ledning stannar han till ler åt Genis och säger ”jag hade aldrig kunnat hålla det här tempot i nysnön om inte du gått först och lagt spår. Den här segern är din!”

Människor som vuxit upp i naturen och bergen vet att man måste hjälpa varandra, och respektera varandra.

Målgång för Team Ultra-Trail.

* * *

Vi återvänder till Chamonix för middag medan solen fortfarande är uppe. Målområdet på torget är nu i centrum för en allt större folksamling. Det är lördag och restaurang- och bargäster stannar upp för att titta. Speakern räknar ned de minuter som återstår av dagen, innan solen sänker sig bakom Mont Blanc. Thomas Lorblanchet springer sista sträckan för Team Ultra-trail och det fanns inget som kunde stoppa ultralöparna. Med god marginal passerar han mållinjen dryga halvtimmen innan solen går ned.

Sist ut i Team Enduro är Megan Kimmel – född och uppvuxen på hög höjd i Colorado. Rapporterna som kommer in är att hon hamrar nere på asfalten i dryga 30 kilometer i timmen. Med bara 100 meter kvar till målet möter hela hennes lag upp och eskorterar henne som en grupp livvakter det sista rycket över målet futtiga 30 sekunder efter att solen gått ned bakom berget.

Tiden kändes dock ganska oväsentlig. Genis extra minuter som han använde till att rädda en intrasslad get hade antagligen ändrat slutresultatet – men ett sådant här arrangemang med sådana här människor kommer alltid att ske på naturens villkor.